OM OSS KÖP KRÄFTOR FÖLJ MED UT GALLERI KRAVFISKE FISKEPOLITIK KONTAKT

INTERPELLATION 2000/01:430

Interpellation 2000/01:430 av Kjell-Erik Karlsson (v) till miljöminister Kjell Larsson om hotet mot havens mångfald

I de resultat som Fiskeriverkets havslaboratorium fått, genom sammanställning av förra årets provtrålningar längs Bohuskusten, kan vi läsa att bestånden av torsk och bleka minskar kraftigt. Bottenfiskbeståndens storlekssammansättning har också förändrats betydligt de senaste 20 åren och fisk större än 25@30 cm saknas nästan helt i området. Detta betyder att det i stort sett inte existerar några fiskbara bestånd längs delar av Bohuskusten. Att hela bestånd över en viss storlek har försvunnit tyder på ett för högt fisketryck. Denna slutsats styrks dessutom ytterligare av att man även har konstaterat att arter som har sin huvvudsakliga utbredning utanför trålningsgränsen inte alls är drabbade i samma omfattning.

Trålen har alltid betraktats med blandade känslor. Den är synnerligen effektiv och ger stora fångster på kort tid. Samtidigt fångar trålen all fisk som kommer i dess väg, inte bara de önskade målarterna. Småfisk som ännu inte hunnit reproducera sig, ovanliga och skyddsvärda fiskarter och fisk utan marknadsvärde fångas urskiljningslöst.

Trålning är en av de vanligaste fiskemetoderna och påverkar kontinentalsocklarna från grunt vatten ned till mer än 1 000 meters djup. Nya typer av trålar tillåter fiske även på kuperade klippbottnar som ger underlag för en oerhört rik fauna av fastsittande, krypande och simmande marina arter. Samtidigt har trålningen gått allt djupare i haven och exploaterar nu långsamväxande och lågproduktiva arter av djupvattensfisk, som t.ex. orange roughy, en fisk som tar upp till 30 år att bli könsmogen. Inte ens havets släta sand- och lerbottnar är några öknar. Tvärtom är varje centimeter tagen i anspråk av olika organismer. Trålfiskets nya effektvitet och omfattning kan vara en av de viktigaste orsakerna till att så många fiskarter gått tillbaka. Stor osäkerhet kring faktiska effekter råder @ fiskebruket ligger långt före forskningen. Försiktighetsprincipen tillämpas inte vilket är ett brott mot miljömålen och miljöbalken.

Man kan konstatera att bottentrålfisket (kräft- och torsktrålfiske) i Skagerrak och Kattegatt sedan 1978 ökat med mer än 200 % från ca 60 000 tråltimmar till närmare 200 000 tråltimmar. Samtidigt har fiskeeffektiviteten under samma tidsperiod också ökat avsevärt genom bättre navigationsinstrument, högre maskinstyrka och nya typer av trålar.

En särskilt skadlig form av trålning sker efter havskräfta. Kräftorna lever i gångar i bottnen och för att få upp dem används trålar med tung kätting i trålens nedre öppning, som gräver sig ned i bottenmaterialet. Bifångsten av fisk och andra djur är stor. Mängder med kräftor krossas i det tunga redskapet och får kasseras. Kräftor under minimimåttet måste kastas i havet utan chans att överleva. Det sorgliga i sammanhanget är att kräfttrålningen innebär en helt onödig miljöpåverkan för att förse oss med skaldjuren. Att fånga kräftor i bur har varit en gångbar metod i svenska vatten under många år. Burfiske påverkar minimalt bottenmiljön. Undermåliga kräftor och bifångst kan returneras med god chans att överleva.

En bärande princip för naturvården är att om en metod att utnyttja en naturresurs kan ersättas av en annan, som ger mindre skador på miljön, så ska den skonsammare metoden användas. Det är också en praktisk tillämpning av försiktighetsprincipen. En övergång från trålning till enbart fiske med burar skulle ligga i linje med denna princip.

Möjligheten för burfiske att expandera är dock små med nuvarande trålgränser. Erfarenheten har visat att fiske med skonsamma och selektiva metoder som krok, garn och bur har svårt att bedrivas i samma område som trålning. Risken att få redskapen fördärvade av trålarna är för stor. Det behövs en utflyttning av trålgränserna och inrättande av zoner där endast burfiske tillåts. Självfallet borde yrkesfiskarna själva ta initiativet till en sådan förändring. Det skulle förbättra anseendet och sannolikt också på sikt förbättra utbytet av fisket.

På västkusten finns ingen reglering av hur t.ex. nät får läggas ut. Det var tidigare inget problem men omfattningen av detta och annat fiske aktualiserar frågan om behovet av regler. Fritidsfiskets fångstmängd uppgår i dag till 40 000@50 000 ton om året och har därmed en icke försumbar effekt på bestånden och beståndens utveckling.

En ekologiskt uthållig fiskepolitik behövs

Torskfisket vid Kanadas ostkust har varit stoppat i tio år men fortfarande har inte torsken kommit tillbaka. En del biologer tror att den starkt reducerade stammen av lektorsk inte förmår att producera mycket mer yngel än vad andra fiskslag mäktar äta upp. Kollapsen av torskbeståndet har gett utrymme för andra arter att etablera nya ekosystem som kanske inte släpper in torsken i sin gamla roll. Kommer torsken i vårt västerhav att kunna skapa tillräckligt starka årsklasser för att återta ställningarna när vitling, sill och andra yngelätare har tagit för sig av restbeståndets lilla produktion?

Under de senaste 40 åren har fångstkapaciteten hos världens fiskeflottor ökat fem gånger, samtidigt som produktionen på de flesta av världens fiskefält minskat. Kvantiteten fångad fisk har visserligen ökat, men ökningen utgörs av industrifisk av lågt värde. FAO uppskattar att världens fiskeindustri dras med en överkapacitet på cirka 30 %. Fiskeindustrin i världen spenderar 124 miljarder dollar årligen för att fånga fisk till ett värde av 70 miljarder. Förlusten på 54 miljarder dollar täcks av bidrag. Subsidierna till fisket driver den överdimensionerade fiskeflottan och förstör den koppling mellan tillgång på fisk och lönsamt fiske som på ett naturligt sätt borde sanera överfisket.

I Sverige subventionerar skattebetalarna varje yrkesfiskare med 45 500 kr per år. 1999 enades världens fiskenationer om att skära ned flottan. Olönsamma delar av industrin ska avvecklas och stöd till olönsamt fiske dras in. Nedskärningarna ska inledas 2003. Vad som i verkligheten händer vet ingen. Sverige och många andra fiskenationer kommer förmodligen att hävda att man redan gjort så stora nedskärningar att man klarat sin del av avtalet.

Fiskeriverket redovisade förra året att de flesta bestånd är utom biologiskt säkra gränser.

Det behövs bevisligen en annan fiskepolitik som baseras på de nya miljömålen. Miljömålen innebär att den biologiska mångfalden på land, i sjöar och i haven ska skyddas. Detta skapar också en förutsättning för en uthållig fiskenäring.

Den nya förvaltningen ska gynna skonsamma, selektiva fiskemetoder, stoppa foderfiskets sanslösa dödande av omogen fisk och inte driva på fortsatt överfiske med statliga bidrag. Ska stöd utgå till yrkesfiske bör detta vara utformat så att det främjar övergång till skonsamma och selektiva metoder. Målet måste vara ett hav i balans och ett ekologiskt sunt yrkesfiske som kan förse oss med fin konsumtionsfisk av många olika arter.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

1. Vad avser ministern göra för att främja mer miljöanpassade fiskemetoder?

2. Vad tänker ministern göra för att svensk fiskepolitik och svensk fiskepolicy ska baseras på ekologiskt uthålliga principer?


COPYRIGHT 2012 BURFISKARNA AB - DESIGN AV KARL-OSKAR DESIGNSTUDIO